Recension: Stockholmskärlek – The Hjalmar Mehr Show

Björn Elmbrant har blivit hyllad för sina politiska biografier tidigare, då om Fälldin, IT-bubblan på börsen och om Olof Palme som även omnämns i Stockholmskärlek, Elmbrandts skildring av Hjalmar Mehrs liv. Biografin tar sin början i Ryssland hos Hjalmars föräldrar Sara och Bernhard Mehr. Historien följer dem under flykten till Stockholm, till små lägenheter runtom i stadens utkant, umgänget med Lenin. Genom snåriga gränder leder historien oss fram till att en pojke föds, Hjalmar Mehr.

Efter att historien visat oss bakgrunden till Hjalmars politiska intresse och engagemang fortsätter den i hans egna fotspår. Borgarrådet, juden, modernisten, den hårdhänte men humoristiske och solidariske socialdemokraten Hjalmar Mehr. Vi får följa honom i hans vandring uppåt i politiken. Från finansborgarråd och Stockholms kommunförbunds ordförande till landshövding i Stockholms län. Hans genomförande av ”citysaneringen”, rivningen av Klara-kvarteren till hans protest mot en Svensk atombomb.

Hjalmar Mehr var kär i sin stad. Han talade om Stockholm och dess skönhetsvärden i termer som påminde om en förälskads beskrivning av sin utkorade; för honom var Mälardrottningen verkligen en kvinna…

Så skrev Thore Browald, handelsbankens dåvarande direktör, om Hjalmar. Detta citat hänvisar Elmbrant till i ett avslutande kapitel, och inget bättre än detta citat kan egentligen beskriva boken i sin helhet. Man blir en kär vän till Hjalmar Mehr längs vägen, man får förståelse för det mesta av hans tankar kring stadsförändringarna, som han annars mestadels fått negativ kritik för, och får än idag.

Stockholmskärlek är inte vad jag förväntat mig. Vad jag trodde skulle vara utformat likt en faktabok flyter istället på som ett rinnande vatten. Det är ett  tydligt och välhanterat språk, en blandning av textflöden, citat, dikter och kärleksbrev som används så att även den minst politiskt insatte skulle förstå och kanske till och med finna intresse för boken. Även jag som inte levde under Hjalmars glansperiod kan förstå Elmbrants beskrivningar av hur Hjalmar fungerade och varför. Med tyngd på varför.

Jag kan visserligen få en känsla av att Elmbrant vill tillrättalägga alla negativa tankar som har tänkts om vår ”Almar ner” (smeknamnet som Hjalmar Mehr gavs då man under hans tid som finansborgarråd ville fälla 13 almar i kungsträdgården för att ge utrymme för tunnelbanan). Det kan i vissa stunder kännas som lite utav ett långt försvarstal, men ett relativt bekvämt sådant. Med den skickliga förmågan som Hjalmars argument läggs fram kan du förvånat hålla med om förfaranden du annars hade nobbat. Och kanske är egentligen ett försvarstal just vad Hjalmar Mehr är värd efter vad han trots allt har uträttat för Stockholm.

JULIA NORMAN

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)