Vad lämnar staden kvar?

Sedan den 1 juli 2009 får inte längre “Big Papa” stå på Avenyn i Göteborg och spela sina två låtar på sitt dragspel, åtminstone inte mellan klockan 11:00 och 15:00 på vardagar. Hyresgästerna (läs affärsinnehavarna som är ute efter att få kunder) har tillsammans med bland annat kommunen fått igenom ett gatumusiks-förbud mellan dessa tider på Avenyn. Två timmar ytterligare får du hålla dig borta om du skulle vilja spela i Nordstan. Ingen verkar riktigt veta vart Big Papa tagit vägen efter att förbudet gick igenom, men affärsinnehavarna kring hans forna tillhåll är glada att han i vilket fall inte håller till omkring deras affärer längre.

Det är inte bara Big Papa som blir bortbyggd i Göteborg nu när den nya uppiffade evenemangsstaden börjar ta form. Man låter även sätta upp nydesignade bänkar med minskad sovmöjlighet och kaféer får ta över välbehövliga fickparker i städer, parker som få vet om att de fortfarande är till för allmänheten. Detta kan alltså leda till att människor som tidigare vistats på dessa platser, eller kanske sovit på dessa bänkar inte längre har möjlighet till det. Dessa människors behov och vardagsrytm lägger man åt sidan till förmån för en turistvänlig stadsplanerings framfart. Staden har med vilje byggt om platser så att vissa människor inte längre ska kunna uppehålla sig här. Som i fallet Big Papa ser det inte heller ut som att man har försökt hitta en ny plats i staden åt de bortbyggda människorna. Man låter dem hitta sig själva en annan passande plats, känslan av att man försiktigt vill få vissa människor att “försvinna” från det offentliga stadsrummet kan lätt uppstå.

Frågorna blir många när politiker tar beslut som dessa över våra huvuden. Men framför allt så frågar jag mig, vem är det offentliga rummet egentligen till för? Vem har rätten att bestämma här och hur påverkas egentligen befolkningen som inte blir bortbyggd av förändringarna som sker i samhället, kanske utan att vi lägger märke till och reflekterar över dem?

När jag tänker tillbaks på min barndom, boendes i en mindre by belägen strax utanför Jönköping, så var något av det mest spännande man kunde göra att berätta historier om häxan i det gula trähuset, om hur hon hade tillfångatagit barn i källaren. Sådana här historier finns säkert i de flesta (barnfamiljs-)områden. Gammal som ung så möter vi i Jönköping och runtom i landet många unika ansikten. “Original”, a-lagare, tiggare, hemlösa, och andra som kanske lever på ett annat sätt än vad jag själv är van vid. Och visst kan det vara hemskt som då jag som i exemplet hittade på historier om folk för att de kanske såg annorlunda ut eller betedde sig på ett avvikande sätt. Och hemskt är det också att vi inte kan ta hand om våra invånare utan att vissa av dem blir tvungna att använda parkbänken som sovplats. Men det viktiga i det här resonemanget är för mig att man nu i alla fall får en chans att se dem. Man blev/blir medveten om att man kan och får vara annorlunda, ställa sig utanför normen. Får man möjligheten att ta del av andra kulturer, över huvud taget andra människors livsföring så ger det dig ett bredare perspektiv på tillvaron och medför, vill jag tro, ett lite mer medmänskligt samhälle. Det är viktigt att få ta del av dessa grundläggande värden tidigt för att sedan kunna vara del av ett demokratiskt och solidariskt samhälle. Som det står i förskolans läroplan (LPFÖ 98/10) så är en del av deras värdgrund att;

(…)förskolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensama miljö(…). Här står också att (…)barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser(…).

Då kan man fråga sig hur stadens nuvarande utveckling egentligen lever upp till det som här står skrivet. Hur skulle skolan, som är en av samhällets viktigaste institutioner för samhällets utveckling, försöka arbeta fram ett humant beteende hos barnen om hela staden säger emot? Staden skapar inte förutsättningar för att man ska få insyn i allas verklighet, snarare tvärtom. Det man arbetar för blir istället till att minska deltagandet i offentligheten, som ju är rummet där vi alla, i ett demokratiskt samhälle, ska ha rätten att finnas och få chansen att mötas. Och vad visar vi egentligen upp för bild av staden när vi i princip säger att de här och de här människorna är inte längre tillåtna att vistas på offentlig plats. Vuxnas attityd påverkar barnen som i sin tur kommer påverka nästkommande generationer. Och det är vuxna, eller överordnade, som nu bland annat har bestämt att man inte får spela musik på gatan dagstid eller sova på parkbänkar. Vad som är tragiskt är att detta för många sker i det dolda. Man föses helt enkelt in i ett samhälle vart vi inte är vana vid något som stiger utanför normen, och detta bidrar väl också då till att vi själva inte vågar göra det?

Den här utvecklingen kan också bli en fara för det sociala livet i centrum. I Jönköping finns en herre som kallas Sonny, han har ofta på sig hawaii-skjorta. Han brukar cykla över kullerstensgatorna på sin något skraltiga cykel, under armen eller i den blomsterprydda cykelkorgen har han sin bergssprängare, troligtvis en välbevarad 80tals-spelare. Ur bergssprängaren strömmar svensk, trallvänlig  dansbandsmusik. Han brukar stanna till på olika ställen i centrum och ha en liten utställning med sina fantasifullt målade Jönköpingsmotiv. För mig är det här ett av Jönköpings vårtecken. Man ser ofta äldre människor stanna till och småprata runt utställningen, Sonny är en glad och spontan herre. Kanske talar de om målningarna, om vädret eller så kanske de bara var sugna på ett av Sonnys lättillgängliga leenden. Vad finns det för mening med att han inte skulle få ha sina små spontana utställningar i stan? Nu är fallet inte sådant, men det skulle lika gärna kunna vara så som att man på vissa ställen i Göteborg ej får spela gatumusik mellan kl: 11:00 och 17:00. Då det har börjats med förbud blir lättare fler. Nu bidrar dessa spontana små utställningar istället till socialiserande mellan människor som kanske annars inte hade talats vid, eller som annars kanske inte har så många att prata med överhuvudtaget. Det finns till och med en Facebook-grupp som hedrar Sonny och hans konst, vilket jag tycker visar på att han verkligen behövs i Jönköpings samhällsliv.

Faktumet att Filip och Fredrik hade ett program som hette “Hundra höjdare” som i fjärde säsongen listar “Sveriges skönaste människor”, vidare “Nordens skönaste människor” och sist men inte minst listar de “USA:s skönaste människor”, stärker mina tankar om intresset vi har av människor som står utanför normen, de är för oss sköna människor. Programmet hade höga tittarsiffror och blev prisat, men kan tyckas behandla människor orättvist och ironiskt. På samma sätt som man genom detta program såg till att dessa människor syntes och fick sin plats i offentligheten. En av dem utsågs i slutet till Sveriges- respektive Nordens- och USA:s skönaste människa. Skulle man därav kunna utläsa att vi har någon form av behov att se något “annorlunda” i vår annars så “normala” vardag.

Så vad är det egentligen värt att dra ner på för att få alla de största evenemangen i Sverige till sin stad? Vad kan man tänka sig vara beredd att ge upp för att locka hit så många turister som möjligt? Frågan är om vi har något inflytande i dessa frågor. Man märker hur saker och ting förändras runt om en, men det är svårt att samtidigt se vad som försvinner. Här är så mycket nytt som fångar vår blick.

Jag, som anser mig vara en av dem som staden “renoveras” för, kan lätt känna mig uppvaktad och få en positiv känsla till förändringarna. För jag är en av dem som är intresserad av kulturevenemang. Jag är intresserad av att ha det hyfsat rent omkring mig då jag är van vid det i min lägenhet. Jag har även pengarna till att ibland sitta på kaféer och besöka olika typer av evenemang samt shoppa. Men man kan undra vad de som inte har möjligheten till- eller intresset för detta säger om omprioriteringarna som sker. Och visst måste det väl finnas en anledning till att gatumusiks-förbudet inte efterhålls så väl? Vi vill ha möjligheten kvar att höra musik på gatan, vi vill framför allt fortfarande ha rätten till gatan. Det har varit många protester mot detta förbud då musiker har gett sig ut på stan och musicerat under förbjudna tider. Men då, när mer kända artister står på stan och protest-sjunger, då drar det istället folk till platsen, vilket kan vara till nytta för affärerna. Det är bra med motaktioner, men kan de kanske få motsatseffekt och utnyttjas av de man protesterade emot? Det är visserligen bra på så sätt att då kommer det upp i ljuset att det eventuellt inte är musiken de vill ha bort från gatan. Det kanske är människor som inte “passar in” man vill ha bort. Man kan förstå att affärsinnehavare som får stå ut med två musikstycken om och om igen reagerar, det är antagligen relativt tröttsamt och inte vidare bra för affärerna om kunder skräms iväg. Men man måste se det ifrån ett större perspektiv, vad ger det för signaler till oss och till andra? Nu kommer vi tillbaks till att vi alltid, för någon, är ett föredöme. Och en stad är inte bara föredömet för unga, eller dess egna invånare, utan för andra städer och eventuellt andra länder. Alla blir vi påverkade av det. Demokratin blir påverkad av det. Sen kan man fråga sig vad som blir av de människor man bygger bort. Jag har svårt att tro att de hittar ett bättre, för dem mer anpassad plats att hålla till på än i centrum. Måhända att dessa förändringar av staden har hållt på länge. Man har möjligtvis haft en god tanke från en början som sedan drivit åt lite fel håll. Men det känns som att man nu snöat in på att bli “störst, bäst och vackrast” istället för att vara ett solidriskt samhälle. Värdegrunder som dessa (LPFÖ 98/10)  känns i sådana fall nästan onödiga i framtiden.

(…)förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta(…)

Vad gäller just gatumusiks-förbudet så har det emellertid inte fungerat som tänkt. Som jag tidigare sagt så har det ej efterföljts väl. Då lagen funnits ett år hade miljöförvaltningen inte fått in en enda ansökan om tillstånd, och ingen hade heller fått böter. Därav ombildades förra året förbudet till det bättre, regeln är nu en tidsbegränsning istället för ett rent förbud. Man kan hoppas att detta innebär att betydelsen av folkets åsikt trots allt är stor och att vi genom den kan förändra.

JULIA NORMAN

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)