Mats Kamp – (o)lyckligt och självutlämnande med politisk twist

Mats Jonsson är serietecknaren som har som mål att teckna hela sitt liv i serieform. Ambitiöst? Japp. Pretentiöst? Inte så värst faktiskt.

Mats Kamp är Jonssons femte roman i ordningen och den tar vid där närmast kultförklarade 90-talsskildringen Hey Princess slutar. Victoria, som är tjejen Mats pussar på omslaget till nyss nämnda bok, är numera inte bara flickvän utan också sambo. Inledningsvis liknar berättelsen mycket upplägget i Hey Princess; festande, indiemusik och Stockholms mediekretsar florerar flitigt i Mats och Victorias liv. De (populär)kulturella tidsmarkörerna är också många, vilket känns typiskt för Jonssons serier.

Men precis som i Hey Princess kan jag tycka att alla populär- och subkulturella Södermalmsreferenser ibland blir aningen för interna. Det kan visserligen också bero på att jag var 12 bast och mer intresserad av radiokanalen NRJ än av indiepop år 1999 då boken börjar utspela sig, för allteftersom tiden går känner jag mig mer hemma i referenserna. En episod som handlar om en resa till Tokyo har exempelvis döpts till ”Found in translation”, som förutom i titelns tydliga blinkning till Sofia Coppolas Lost in Translation (2003) inleds med en parafras på den famösa inledningsscenen i filmen.

        

Scarlett Johansson i Lost In Translation. Mats Jonsson i Found In Translation.

Rent estetiskt har Mats Jonssons serier aldrig varit några konstnärliga mästerverk; i Mats Kamp fortsätter den traditionen. Teckningarna är relativt enkla, närmast naiva. De är inte direkt fula (att göra utpräglat fula och groteska teckningar kan annars vara ett lyckat drag som i till exempel Nina Hemmingssons säregna stil), utan mer anonyma. Visst känner man igen Mats Jonssons penna, men det är knappast enbart för bildernas skull man läser hans serier. Jonssons styrka ligger istället i hans historieberättande.

Upplägget i Mats Kamp är indelat i tre faser; före, under och efter. En tid efter att Mats och Victoria har blivit sambos och så småningom gift sig, börjar livet kännas allt mer meningslöst. Människor runt omkring dem börjar få barn, och de börjar fundera på om de också kanske skulle ta det stora steget. Fram och tillbaka bollar de för- och nackdelar. För: våra föräldrar skulle bli glada. Mot: man måste ha en massa fula saker framme i sin nya fina lägenhet. För: slipper en ensam, tragisk ålderdom. Mot: tidskriften Mama.

Fördelarna överväger till slut. Före, under och efter syftar alltså på graviditeten; på föräldraskapet.

Är då Mats Kamp en pappahandbok? Egentligen inte. En av de saker jag uppskattar mest med boken är att han i det stora hela lyckas undvika de vanligaste floskelfällorna när det gäller föräldralitteratur.

Det där kräkreflexframkallande gulliga daddandet med barnet – titta vad gullig min dotter är! Titta vilka söta, kladdiga händer! Se hur gulligt hon dreglade! – uteblir (nästan) helt tack och lov, även om Mats kärlek till sitt barn ges mycket utrymme också.  Det här är nämligen mer självbiografi än pappahandbok, och även om föräldraskapet är i centrum utelämnas inte allt det andra runt omkring. Jonsson lämnar som vanligt ut mer eller mindre alla i sin omgivning, men allra mest lämnar han ut sig själv. Potensproblem, pinsamma fyllerier och perioder av självgodhet utelämnas inte för att glorifiera bilden av honom själv. Ibland blir det sorgligt på riktigt; cancern kommer på besök och döden likaså. Jag måste erkänna att en tår i ögonvrån drabbade mig ofrivilligt flera gånger.

Porträtteringen av föräldrakooperativet Tok-Klok tillhör bokens små pärlor; en skratta-eller-gråtaskildring av ett pannkanksinferno befolkat av adliga innerstadsbubblifierade föräldrar – snälla och trevliga för all del, men totalt omedvetna om sina egna privilegier och positioner i samhället. ”Det är väl bara att köpa!”, tycker de, vad helst det än må handla om.

Stressen ökar. Mats karriär blev inte som han tänkt sig, hans fru håller på att gå under av sitt jobb som högstadielärare samtidigt som Mats kravlar omkring med vatten upp till näsan i hushållsarbete, halvtidstjänst som redaktör på Galago och jobb på föräldrakooperativet. Situationen blir till slut ohållbar för alla inblandade.

Slutet är ändå försonande, om än på gränsen till sentimentalt. Det hela räddas dock upp av gammal feministisk praxis; det personliga är politiskt.

Mats Jonsson ställer sig nämligen frågan: vad beror det här på? Hur kan det komma sig att två personer som de, som båda har jobb och äger sin bostad, ändå går på knäna i dagens Sverige? Är det verkligen deras personliga relation det är fel på, eller finns det någon annan, mer strukturell och djupgående orsak?

Ja. Eller, det här gäller förstås inte merparten av medelklassen på söder, men Mats fru Victoria råkar jobba på en högstadieskola – en kommunal sådan. Boken mynnar således till slut ut i en uppgörelse med utförsäljningen av det svenska skolsystemet, fördelningspolitik och vår tids förväntade arbetsmoral. Jaha, det där lät ju inte särskilt underhållande, tänker du kanske nu. Jo! Det är det faktiskt. En fördel med serien som konstform är att den här typen av politiskt ståndpunktstagande kan bli både sakligt redogörande men samtidigt humoristiskt lättillgängligt.

Och att just serieförfattare ofta vågar vara plakatpolitiska, även om det i Mats Jonssons romaners fall är något av en debut, är nog ingen slump. I en vanlig roman hade det varit fullkomligt otänkbart att öppet och skamlöst propagera för sex timmars arbetsdag rakt upp och ned. Kritikerkåren hade varit enad: konsten hade gått förlorad för det politiska budskaps skull! Serien som konstform, däremot, är tillåtande mot sådana typer av företeelser. Som satirmedium har serierutan varit i bruk sedan 1800-talet – traditionen finns där att luta sig tillbaka mot. Samtidigt förknippas serier ofta med barn, och många upplever det nog som befriande och kravlöst att sätta sig ner med en serie istället för en klassisk roman – man förväntar sig inte stordåd, utan lättsam underhållning. Kanske är det därför som genomslagskraften hos tecknare som Liv Strömquist, och nu även Mats Jonsson, ändå blir så pass stor; politiken kommer i en rolig och snygg förpackning, utan att för den sakens skull vara oseriös.

Visst, det kan hända att Mats Jonsson förenklar vissa saker för att få fram en tydlig poäng – som han själv också påpekar – men jag vill ändå trycka upp hans redogörelse av den svenska skolans tillstånd som pamflett, och helst också trycka upp den i ansiktet på första bästa nyliberal innan hen ens hinner så mycket som att andas något om ”individens frihet” och ”privatiseringar” i samma mening.

Mats Kamp får mig både att bli engagerad i själva berättelsen och karaktärerna i den, samtidigt som den gör mig arg och väcker kämparglöden till liv. När jag har läst ut boken känner jag mig därför lite bittrare, men också lite mer hoppfull, än tidigare.

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)