Avant träffar poeten Karin Brygger

Vi möter upp Karin Brygger på ett café i Haga kl tio + akademisk kvart. Karin är doktorand. En doktorand som blev en av sju poeter som fick medverka i Hallon och Bensin, den första delen i serien Blå blixt på Brombergs förlag.

Karin forskar inom det litteraturvetenskapliga fältet. Sonja Åkesson är kvinnan som forskningen cirkulerar kring. Hon var nyenkelhetens poet och hade sitt genombrott under 60-talet. Vad Karin fokuserar på i sin forskning är det självbiografiska kontra fiktion. Det som Karin finner intressant är hur Åkessons dikter ofta har tolkats som självbiografiska, att det kan stå dikt som överskrift men hur människor ändå väljer att se det som självbiografiskt. Man ska vara petig med genreangivelser tycker Karin. Visst kan man använda sig av sitt liv i sina dikter, men poeter är poeter. Och det är viktigt att vara medveten om det. – Men den bästa dikten går före allt annat, säger hon, och hon fortsätter: – Behöver man använda sig av sin adress för att det ska bli den bästa dikten så får man helt enkelt göra det. Vad det gäller sina egna dikter tillägger hon:

- Jag tänker liksom såhär om alla texter eller böcker… oavsett vad man säger vad det är så är det ungefär 50 procent självbiografi och 50 procent fiktion.  Jag gör väl som alla andra, lägger till och drar ifrån, sanningsanspråk är det sista jag har.

Karin säger att hon aldrig själv skriver dagbok. Men hon tycker att det finns en skönhet i det ocensurerade när hon läser t. ex. Sonja Åkessons dagböcker: – Men generellt kan man väl säga att ska man gå vidare från dagbok till dikt så måste man göra något med texten, säger hon.

I diktsamlingen Blå blixt har Karin med en dikt vid namn Självporträtt. Så här svarar hon på frågan om namnets betydelse för diktens innehåll:

- För det första kan man knappast täcka in sig själv – i alla fall inte jag – på två fragmentariskt fyllda sidor, men viktigare: det är inte heller mitt syfte med dikten. Som sagt, det är en DIKT – inte en självbiografi. Men visst har den delvis med mig att göra – men oändligt mycket mer med sig själv som dikt att göra.

I Karins dikter, exempelvis i Presentation, kan man se en viss samhällskritik, tycker vi. Ett påstående i vilket hon instämmer. Hon säger att bara att skriva om kvinnors livssituation är ju att vara politisk.

Vi diskuterar även hur Karin ser på läsaren, hur stor frihet har man som läsare att tolka hennes dikter?

- Jag blir glad om läsare blir berörda av det jag skriver, om den öppnar nya dörrar – också i dem själva. När man lämnar ifrån sig en dikt så är det ju läsarens dikt inte längre författarens.

Men samtidigt understryker hon: – jag vill att det ska vara bra dikter, jag skiter i vad folk tror om dem faktiskt.

I Hallon och bensin är sex av sju författare kvinnor. Lyriken kan ses som en kvinnlig genre till skillnad från epiken och dramatiken som tidigare i princip helt dominerades av män – lyriken har ju alltid haft Sapfo, menar vi från Avant. Men har vi grund för vårt påstående? Karin ställer sig kritisk till det:

- Att männen började dikta, skaldade och höll på är en strukturell fråga, en jämställdhetsfråga. Det  har alltid funnits kvinnliga poeter, men de har inte synts. Karin Boye lyfter man alltid fram, men det finns ju massa fler än Boye. Att vi ser fler av dem idag har med den ökade jämställdheten att göra. Men ändå –  vad är det, 10 % av professorerna är kvinnor, det är ju ingenting! Medan majoriteten av studenterna är kvinnor. Helt sjukt. Jag reflekterade också över att det bara är en man [i antologin, reds anm.], då tänkte jag nog också reflexmässigt att det är många kvinnor som skriver idag – det gör mig glad.

Det samhällskritiska perspektivet återkommer även i diskussionen kring samtidens ständigt ökande tempo. På frågan om det finns en fara med det ökade tempot i samhället svarar hon:

- Jag har svårt för det här tempot. Att skriva är att stanna – och samtidigt vara i rörelse, en process. Jag kan lätt ryckas med av de yttre villkoren och bli stressad. Det finns absolut en fara för folks hälsa – människor går in i väggen och barn blir också stressade. Jag tror på sex timmars arbetsdag.

Innan vi åter beger oss ut i den hektiska tillvaron, frågar vi slutligen Karin om hennes framtidsplaner.

- Skriva böcker och bli klar med dem, (skratt) nej, men jag hoppas väl att jag ska kunna skriva klart något inom en rimlig framtid. Det gagnar mig att försöka vara långsam, att försöka slutföra.

Julia Norman och Angelica Ruckstuhl 

Klicka här för att läsa Emma Nilssons recension av ”Hallon och bensin”.

Karin Brygger läser upp några av sina dikter i samarbete med Avant på Mitt Andra Hem 14/2. Event på facebook hittar du HÄR!

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)