Pennyn framför kronan!

Dagens situation med oanständiga hyreshöjningar i Högsbo och Kviberg liknar den som rådde under 20- och 30-talen i Olskroken. Henrik Forsberg ger oss en historisk exposé över massvräkningarna och propsar på alternativa organisationsformer för att undvika en total dystopi.

På 1920-talet hade hyresgästföreningarna vuxit sig större i hela Göteborg och så även i Olskroken. Bostadsbristen var då, precis som nu, akut och underhållet av de aktuella bostäderna var illa skött. Spekulationen på bostäderna var enorm, ett hus kunde byta ägare 2 gånger samma vecka.  Från 1918 till mitten på 1930-talet hade fastighetsägarna tjänat 7 miljoner kr (ca 196 miljoner kr i dagens penningvärde) på husen i Olskroken. Samtidigt som de hade struntat helt i underhåll av dem. Den vanligaste konfliktåtgärden från hyresgästernas sida var att sätta tomma lägenheter i blockad, vilket innebar att man hindrade att den hyrdes ut till en ny hyresgäst, och därmed förlorades inkomst för fastighetsägaren. Som motdrag brukade fastighetsägarna hota med vräkning, men detta verkställdes sällan. Men när konflikten i Olskroken drog igång skulle det verkställas på bred front.

1:a oktober 1936 aviserade fastighetsägarna en hyreshöjning på 10%. Förhandlingarna med Hyresgästföreningen hade strandat tidigt då de inte gick med på några höjningar och ville ha full reparation.  Men istället för att möta detta krav annonserade fastighetsägarna att hyran skulle höjas 10%. Punkt. Detta kunde naturligtvis Hyresgästföreningen inte gå med på och sa till sina medlemmar att ignorera höjningen och betala den gamla hyran. De hade alltså satt huset i blockad. Fastighetsägarna hotade med att tömma hela Olskroken om inte hyresgästerna gav med sig.

Hyresgästerna tvivlade på att de skulle gå så långt. Fastighetsägarna hade hotat med samma sak 1933 men då gett med sig.  Några veckor gick. Hyresgästerna fortsatte att betala den gamla hyran men husägarna vägrade att ta emot den. Hotet om vräkning stod kvar och den första skulle verkställas den 21 oktober på Bondegatan 16. En stor folkmassa hade samlats utanför när lastbilen kom. Inga bärare dök dock upp och ekipaget åkte därifrån.  De gjorde ett nytt försök dagen efter och den här gången kom både bärare och polis, men bärarna dröp snart av efter vad som måste ha varit ett massivt tryck från folkmassan som samlats även denna gång. Men på det tredje försöket den 26 oktober blev så de första familjerna vräkta.  Den 12 november var 50 familjer vräkta och innan jul 150. Under den 7 månader långa konflikten skulle 250 familjer komma att vräkas från sina bostäder.

Men hyresgästerna gav sig inte. Varenda lägenhet som gapade tom blev satt i blockad. Bostadskonflikten förvandlades till en angelägenhet för hela Sverige.  Runt hela landet anordnades  insamlingar till förmån för hyresgästerna. Transportarbetarförbundet, Transportkompaniet och Bärarlaget satte vräkningarna i blockad och vägrade utföra dem. Staten tillsatte en medlarkommission för att få slut på konflikten och tidningar från hela landet rapporterade. Vissa av fastighetsägarna gjorde upp med Hyresgästföreningen och vägrade att vräka sina hyresgäster men de flesta fortsatte. Medlingskommissionen la fram förslag på förslag som avvisades av båda parter. Men på våren 1937 så kom de överens: 2,5 % höjning och full reparation, vilket innebar vattenklosetter, centralvärme i vissa hus, nya spisar, att jordgolv skulle cementeras, elektriskt ljus i källare, vind och trappuppgång och att alla vräkta hyresgäster skulle få rätten att flytta tillbaka. En kompromiss hade kommit till stånd men hyresgästerna kan ändå ses som vinnarna i konflikten.

I mars i år fick hyresgästerna vid Pennygången (Stena Fastigheter) i Högsbo reda på att lägenheterna de bodde i skulle renoveras, vilket inte var så konstigt med tanke på att det inte har gjorts några stora renoveringar där sedan husen byggdes på 1960-talet. De fick samtidigt besked om att hyran i och med detta skulle höjas med 60%. Någon månad efter detta fick hyresgästerna på Styckjunkaregatan och Fanjunkaregatan reda på samma sak, de skulle få en hyreshöjning på 50%.  Att fastighetsägare kraftigt höjer hyrorna är inte isolerat till Göteborg. Gränby och Norra Kvarngärdet (Stena Fastigheter) i Uppsala, Blekingevägen (Häglunds fastigheter) i Lund och Akelius fastigheter på ett flertalet håll i landet, är bara ett fåtal exempel på fastigheter där stambyten har lett till kraftiga hyreshöjningar på ca 50%.  Den här typen av höjningar är inte ovanliga idag och kommer förmodligen bli allt vanligare i och med miljonprogrammets stundande renoveringar.  Dessa höjningar har också lett till att många inte har haft råd att bo kvar i sina hem. I Pennygångens fall så har 75% av de boende meddelat att de kommer att bli tvungna att flytta om de aviserade höjningarna verkställs och detta är också något som Stena har räknat med. Både Pennygången och Styckjunkaregatan/Fanjunkaregatan är uppe i hyresnämnden. Det har inte kommit beslut än men det finns all anledning att vara pessimistisk. Stenas hyreshöjningar i Kvarngärdet låg också i hyresnämnden och den gången fick de rätt. Fastighetsägarna har lagen på sin sida.

2010 kom en lagändring som slopade allmännyttas hyresnormerande roll för de privata hyresvärdarna och gjorde det möjligt att räkna med andra faktorer än kvalité och storlek vid beräkning av bruksvärde som i sin tur bestämmer hyressättning. De privata hyresvärdarna fick förut också bara ligga 5% över allmännyttans hyreshöjningar.  Enligt den nya lagen är höjningen begränsad till 8,5% exklusive den normala höjningen, men om du renoverar lägenheten så kan du höja mycket högre än så. De nya reglerna tenderar också att leda till mer spekulation över nuvarande bostadsbestånd än nybyggnation. De privata värdarna har fått ökat spelrum och antalet konflikter har ökat markant på bostadsmarknaden. Det finns väldigt liten vilja (om någon alls) att kompromissa från fastighetsägarnas sida och att fallen går till hyresnämnden är snarare regel än undantag.

Det handlar egentligen om regelrätta vräkningar, eller ”renovräkning” som Sara Westin uttrycker det i en artikel i Ordfront. Visst, hyresgästerna har rätt att flytta tillbaka efter renovering, men bara om de kan betala den nya hyran. Situationen kan liknas vid den som var i Sverige på den första halvan av 1900-talet. Underhållet på många av de här husen är kraftigt undersatt samtidigt som fastighetsägarna har tjänat miljoner på dem. Då som nu finns det också en stor bostadsbrist i många av storstäderna vilket naturligtvis spelar fastighetsägarna i händerna, precis som de nya regelverken gör.  Vi har gått varvet runt och är tillbaka på ruta ett.

Den svenska modellen har de senaste 20 åren urholkats mer och mer och den sociala bostadspolitiken är ett av de områden som drabbats mest. Samförståndsandan, en annan del av den svenska modellen som innebär att konfrontation får stå tillbaka för dialog och att arbetsköpare och arbetstagare har samma intressen, verkar inte vara mer än ett honnörsord att svänga sig med för att få billiga poäng. För ingen kan kalla det, som många av de berörda fastighetsägarna har gjort hittills, att föra en dialog. Hyresnämnd och förhandlingar verkar tämligen meningslösa då fastighetsägarna inte är beredda att vika sig en tum. Så frågan är egentligen varför hyresgästerna fortfarande håller kvar vid dialogen. Samförstånd har bara ett värde om det gäller för båda parter, vilket det i nuläget inte gör.  Att en lägenhet idag skulle sättas i blockad med Hyresgästföreningens välsignelse verkar tämligen otroligt. Med tanke på utvecklingen runt bostadsmarknaden de senaste tjugo åren är det lätt att få uppfattningen att Hyresgästföreningen accepterar vad som helst så länge de får stå som förhandlingspart. Men att använda konfrontativa stridsåtgärder är kanske just det som behövs för att visa att hyresgästerna menar allvar och att man inte accepterar att bli överkörda.

De som bor på Pennygången och Styckjunkaregatan/Fanjunkaregatan är inga snyltare som inte betalar sina hyror, men det är exakt så de blir behandlade. Under konflikten i Olskroken krävde Hyresgästföreningen full renovation och ingen höjning, varför ställer man inte samma krav nu?  En boende på Styckjunkaregatan/Fanjunkaregatan uttalar sig så här i GP: ”Jag hade velat se att de gick ut och tog ställning för hyresgästerna, även politiskt. Jag önskar att Hyresgästföreningen kunde ta kampen och mobilisera på riktigt ”. Jag tror det är dags för alla hyresgäster som står inför detta att sluta vänta på Hyresgästföreningen och hitta andra organisationsformer, som de boende på Pennygången har gjort. Pennygångens framtid kan vara den sortens initiativ som blir nödvändiga om hyresgästerna skall lyckas mobilisera sig mot vräkningar och kan förhoppningsvis fungera som inspiration för andra hyresgäster i samma situation.

Ett svar to “Pennyn framför kronan!”

Lämna en kommentar

  • (kommer inte att publiceras)