Varsågod, ta för dig! Ett smörgåsbord med quick-fix står serverat för alla dem som inte kan leva upp till de klassmässiga idealen. Beatrice Klein diskuterar nedan vem som sätter agendan för kroppsliga ideal och hur skönhetsingrepp inte bara har patriarkala undertoner.

Det låter kanske löjligt att ett enkelt och till viss del självklart konstaterande som att om man har en snygg kropp i staden Los Angeles så får man mycket gratis, kan få ta upp plats bland mina andra tankar. Trots det kan jag till och med veckor efter att programmet har slutat sändas på TV inte sluta tänka på en mening från Tv-programmet Lyckan i LA. . Det är Katya Tham, en av programprofilerna som i trailern till samma program konstaterar att ”det är helt otroligt hur mycket man kan få om man ser bra ut”.

Ett individualiserat samhälle fokuserar på vilka val människor gör eller inte gör och ger illusionen av att vem du än är och var du än kommer ifrån kan du välja dina förutsättningar och din livsstil. Trots det kan vi inte komma ifrån att skönhetsidealen idag är starkt knutna till klass och vilken levnadsstil som de rikaste människorna har möjlighet att leva. Exempelvis om du har råd att färga håret varannan vecka så du alltid ser sommarfräsch ut, tid att träna med din personliga tränare två gånger om dagen eller lever ett sådant obekymmersamt liv att din hy aldrig rynkar sig. Att kroppsidealet är knutet till klass är egentligen i sig inte speciellt för vår samtid, förr var idealet att vara blek och fet eftersom det representerade att du hade råd att äta och slapp arbeta.  Ett ideal sprunget ur klassamhället kontra en samtid som menar att hur en individ vill leva och se ut är upp till en själv leder därför till ett komplext förhållningssätt för många människor. Det skapar en medvetenhet om att din kropps status skvallrar om hur ansvarsfull du har varit när du har fattat beslut om din kropp samtidigt som idealet är omöjligt att uppnå för alla och i synnerhet för dem som inte är födda med en silversked i munnen.

Denna komplexa sanning kan vara en av förklaringarna till att skönhetsindustin har blomstrat och att det nu talas om skönhet i termer av botox på lunchen. Det är inte konstigt att intresset för att genom ”genvägar” göra sig vacker när vi vet att allt som syns på vår kropp talar om vem man är och hur man lever. Genom att prioritera att fixa läpparna, lyfta brösten, fettsuga magen eller fylla igen rynkan så kan du helt enkelt förändra bilden av vem du är.  Du kan förvandla din kropp till att vara något som tillfredställer överklassens idealbild och därigenom ses som en person som fattar moraliskt korrekta val. Det i sin tur kan föra med sig framgång och att män i Los Angeles ger dig och Katya Tham mer än vad du kan tänka dig.

Skönhetsingrepp försvaras ofta med argument som ”om jag inte är nöjd, varför kan jag inte få fixa till det?”. Kritiker till skönhetsingrepp är ofta ute efter att smutskasta eller att tycka synd om kvinnan som utför ingreppen. Från kritiska kvinnor är argumentet ”hon har så låg självkänsla” en vanligt återkommande förklaring och från kritiska män hör man ofta att man ”vill ha en äkta och naturlig kvinna”. Även här hittar man de återkommande argumenten om individens moral och individens val. Jag vill inte försvara skönhetsingrepp men än mindre vill jag kritisera de (till mestadels) kvinnor som utför dem. I en samtid där ett par stora bröst kan föra med sig framgång och ett smörgåsbord av quick-fix serveras ut så är det inte konstigt att kvinnor tar för sig. Det är en väg att skingra sig igenom klassamhällets murar och nå ett välstånd, även om det innebär att lägga sig under knivar och tillfredställa vissa patriarkala strukturer.

Jag håller med Katya, det är helt otroligt hur mycket man kan få om man ser bra ut. Hur mycket vårat utseende symboliserar och påverkar vilket liv vi ska kunna leva.