Det luktar häxjakt där nere i den nattsvarta avgrunden där jämställdhetsdebatten förs. Historielösa och världsfrånvända argument presenteras med en till synes outtömlig entusiasm. En seg och giftgrön hinna täcker numera det som människor kämpat för under det senaste århundradet och inte ens rosa Vanish får bort missfärgningen. Jag skriker mig blå för döva öron.

Den blågula fanan piskas våldsamt av segregationens vindar. Det stinkande bottenslam som upprörts för inte bara med sig kulturellt tvång och främlingsfientlighet utan dränker bekymmerslöst också rättvisekämparnas lägesanalys. Djupare trampar de ner sig i ett träsk av smörja – ljuger man så blir tungan svart har jag hört. Faktum är att verkligheten varken är svart eller vit – eller borde jag kanske säga rosa eller blå? Nej, det är inte regnbågens lyster av mångfald som skiner över oss, det är ett ”löjets skimmer”.

Ögonen må tåras i motvinden av skarpsinnets urlakning, samtidigt är det källan till hoppfullhet. Insikten att argumenten både är ohållbara och grundlösa ger stundtals glimtar av förtröstan. Men det svårt att se annat än rött när missmodet tränger sig på. När ska gråvädret som härjar över världens mest jämställda land klarna upp?

Låt de som trivs i sandlådan sitta där och negligera orättvisor, de ord som de hittar på för att dölja sina intentioner är ju faktiskt bara hopdiktade. Blåögda narrar som smädar hela liv, som varken är fiktiva eller deras egna.