Du känner igen det; tidig morgon. På med radion som råkar (?) vara inställd på en kommersiell kanal som stoltserar med Takidas senaste hit. Tre programledare. En hård, skämtsam jargong. Två gaddar ihop sig mot den tredje som gör halvhjärtade försök att försvara sig. Mönstret är tydligt, upplägget är detsamma i kanal efter kanal. Näst efter formen kommer könsfördelningen på klar andraplats i listan över förutsägbara element inom de kommersiella morgonprogrammen i etern. Två män och en kvinna. Kvinnan är i flertalet fall den som tvingas stå upp för sig mot de skojfriska männens gliringar i var och varannan mening. Inte sällan får hon också anta en roll som moraltanten som mer eller mindre får uppfostra de förvuxna pojkarna som kallar sig män.

Kan någon tala om för mig vad det är som skrämmer så med ett morgonprogram i radio där programledarskaran består av, hör och häpna, två kvinnor och en man? Vad hade hänt? Hade kanske mannen blivit den som behövt kämpa för att göra sin röst hörd? Eller hade det bara blivit snatterradio som behandlar kvinnors favoritämnen såsom knyppling, bullbak, mens och barnafödande? Ja, antagligen. Lika troligt som det är sant att männen idag endast pratar om bilar, hockey, fisar och datorspel. Undantaget som bekräftar regeln i fråga om radiokanalernas morgonprogram är Morgonpasset i P3 som trots sin kvinnodominans bland programledarna vunnit pris för sitt vis att hålla svenska folket sällskap under dygnets tidigare timmar. Se, det funkade!

Även i televisionens värld är detta ett högst vanligt fenomen. Stjärnorna på slottet – sex säsonger med tre män och två kvinnor i varje. Fångarna på fortet – hur många lag har du sett med tre kvinnor och en man, bortsett från då det är avsnitt med lag där enbart män ställs mot enbart kvinnor? Så mycket bättre – två säsonger med fyra män och tre kvinnor. Fyll gärna på listan för dig själv, det finns garanterat fler sorgliga exempel på hur ojämlikt radio- och tv-mediet är. Och för all del, motbevisa mig gärna! Det vore ännu bättre!

Roten till ojämlikheten ligger i produktionernas ovilja att förändra i kombination med vetskapen om att de ändå borde eftersträva jämlikhet i sina program. Att ha ett udda antal deltagare i en dokusåpa eller i en programledarstab rättfärdigar ett övertag av män och är ett sätt att slingra sig ur jämställdhetspolicys. För alla vet vi att med ett udda antal måste det ena könet vara överrepresenterat. Det är ett fegt beteende som lurar den okritiska mediekonsumenten att tro att jämställdhetskampen visst tar stadiga kliv framåt.

Kanske vore lösningen att göra separata program och kanaler för män och kvinnor. Ulf Brunnberg kan starta sin manskanal med odelat fokus på motorer, sport och jakt. Jag, och gärna någon med mig, kan starta en menskanal där vi pratar cupcakes, mode och, såklart, månadsblödningar. Eller inte.