Olja och akryl på pannå av Julia Norman.

En kvinna som svettas på gymmet ett par tre timmar, sex dagar i veckan, är ingen ovanlighet för vissa. För andra är detta ett beteende som väcker starka reaktioner och det är för många en livsstil att ha åsikter om. Det har talats om att se omänsklig ut, att vara ”manligt muskulös” och exempel som Caster Semenya har till och med blivit avvisade från löparbanan i tävlingar mot andra kvinnor. Vad säger egentligen detta om synen vi har på våra kroppar, och vad lägger vi vidare för vikt på vilket kön dessa kroppar sägs ha? 

Ett västerländskt kvinnligt ideal har länge varit smalt, långt och nätt, och därtill hör även att vara ödmjuk, omvårdande och behärskad. Vi talar om den accentuerade femininiteten som sådan, eller för att förenkla talar vi om ”kvinnligheten” som sådan. Med populärkulturella ikoner som Madonna i spetsen skulle vi emellertid kunna skönja en omdaning av denna normativa bild av kvinnligheten och vidare dess kropp. Vi ser en mer öppen, om än fortfarande tvetydig, inställning till kvinnors kroppar som muskulösa och starka. PT-trenden blir större, gym poppar upp i varje hörn och vi ser både kvinnliga och manliga ”superkroppar” i media framställas som eftersträvansvärda. Men vad är det som gör att mängden fortfarande ställer sig negativ till den högintensivt tränande kvinnan? Vad jag kan uttolka finns det en tydligare negativ kritik till just kvinnans kropp än mannens i dessa sammanhang. Detta kan man framförallt se inom subkulturen fitness. Fitness är en livsstil där personen i fråga lägger fokus på träning och mat som passar träningen, alltså vill man här få en vältränad kropp och ett ideal med så lite underhudsfett som möjligt eftersträvas. Fitness är en utveckling av bodybuildingen. Det fokuseras här på en mer slank och muskulös kropp, medan bodybuildingen istället lägger fokus på ”bulliga muskler”. Därför synliggörs även ”kvinnliga former” tydligare inom fitness än inom bodybuilding. Man kan även se en begynnande tävlings- och träningsform, figure, som har ett ytterligare fokus på just de feminint accentuerade formerna med bröst, rumpa och svank.

Här framställs alltså den muskulösa kvinnan som ideal i motsats till utvecklingen i resten av samhället. Man kan, enligt mig, välja att se det på två sätt. Å ena sidan handlar det om den maskulina dominansen över kvinnokroppen. Att det vi eftersträvar då vi intensivtränar våra kroppar egentligen är ett manligt ideal – istället för att höja våra ”kvinnliga” egenskaper eftersträvar vi de redan upphöjda egenskaper som vanligtvis tillskrivs män. Att kvinnors vilja att bli starka egentligen handlar om att jämställdheten mellan könen inte har kommit någonstans, bilden av kvinnan och hennes kropp är den samma som alltid. Endast relationen könen emellan har ändrat uttryckssätt och kvinnan anses fortfarande vara i underläge gentemot den överlägsne mannen. Detta synsätt är fruktansvärt förargerligt, men fortfarande förekommande.

Om vi å andra sidan ser det som en positiv aspekt att denna träningskultur har blivit accepterad   även för kvinnor, kan vi tydliggöra en ökad respekt för feminint kodade egenskaper och även en utveckling mot ett överflödigt samhälleligt behov av att skilja mellan könen och dess kroppar.