#2/2016 Hämnd

Hämnden är ljuv och serveras bäst varm.
Hämnden kan vara något underbart, men den lämnar allt som oftast en bitter eftersmak.
Vi kan drömma om hämnd för de som gjort oss illa. Men när personen i fråga sedan står ensam kvar, patetisk, krossad; sticker det då inte i någon sympatinerv i ens inre?
Helst vill vi inte ha en anledning att kräva hämnd från början. Helst vill vi bli välbehandlade, och behandla andra väl. Eller? Ibland är det också så skönt när det gör ont. Och ibland är det så jävla underbart när karma gör sitt jobb.